goldsoundz

Bland det första jag registrerar när jag kliver in i en kläd/sko-butik är vilken musik som rullar.
Jaha, en hit. jaha, en klassiker. jaha, nån bakom kassan som gillar Kent.
Eftersom jag själv jobbar i butik så leker jag dj på mer eller mindre daglig basis.
Efter att ha laborerat med lo-fi, brittpop och lite new-waveaktiga prylar ramlade jag lite slumpmässigt över "best of the cardigans" under min lunch och satte på samlingsskivan när jag kom tillbaka. Redan efter inledande Rise & Shine stod det klart för mig att det här fick överlägset bäst respons av de kunder som precis som jag pejar uppmärksamhet till vad det är som spelas. När tillochmed min hårdrockande kollega Madeleine nynnar med i refrängen till Love Fool insåg jag att cardigans lyckats skapa ett väldigt eget sound som funkar i de allra flestas öron.
Det är inte speciellt orginelt, modigt eller nyskapande men ärligt, eget och något i sammanhanget så ovanligt som kommersiellt.
Cardigans definierar det vida begreppet rock/pop på ett väldigt trevligt och begåvat sätt, ibland känns de som ett lite jämnare och mer sympatiskt Roxette.
Eftersom samlingen driver fram i kronologisk ordning får man följa bandets förvandlingen från näpet indieband till  välskött arenarockmaskin.
Peter Svensson, som skriver de flesta melodierna, inleder med johnny marr-influerade akustiska gitarrer (Rise & Shine, Sick and Tired) för att övergå till mer riffbaserad elektrisk folkhemsgoth (My Favourite Game, Erase & Rewind) och när skivan har stått på i en timme och Cardigans är typ anno 2003-2006 behärskar han de båda teknikerna riktigt jävla bra och här tycker jag att han skriver några av bandets bästa låtar. For what it´s worth har en fantastisk vers och en, som vanligt, snygg Nina Persson på munspel. I need some fine wine and you, you need to be nicer tar vid precis där My Favourite Game slutade och titeln känns som bandets främsta.
Don´t blame your daughter (diamonds) är vemodigt skön och för tankarna till en annan snyftare, The Scientist av Coldplay. The Cardigans visar prov på en bredd i registret jag inte riktigt var medveten om när man tar sig från radiopoppen i Daddy´s car till Radiohead-poppen som är Hanging Around.
Under resans gång figurerar även Ebott Lundberg och Tom Jones i rockigt sköna duetter.
Men ska jag plocka bara en låt som jag gillar bäst i cardigans ändå ypperliga katalog så är valet ganska enkelt.
Your the storm står för allt som är bra med det blyga bandet från Jönköping. En lite pretentiös men bra text - I´m an angel bored like hell, you´re a devil meaning well. Ett samspel som är svårt att värja sig mot. En proffisghet i låtbygget som känns naturlig och ett gitarrsolo som blåser bort tankarna till den där platsen man bara kan drömma om som indiejournalisten Hardy Nilsson målande berättade om i Percy Tårar.
En enskild skiva med Cardigans äger jag inte. Jag tror att bandet har svårt att hålla utan den kontexten som den här samlingen blir. En skiva med två hits istället för som nu, typ 13-14, skulle nog få mig att treva efter "next"-knappen några gånger för mycket.
Men som sagt, i butiken eller som introduktion tycker jag att det här funkar utmärkt. 
Man ramlar kanske inte av stolen, men man kan sitta och snurra på den ett tag.
Betyg: 7/10.
Favoritspår: You´re the storm