goldsoundz

Idag satte jag på Oasisskivan Whats the story? (Morning Glory) och kunnde, faktiskt lite förvånad, sjunga med i varenda ord.
Från början till slut. Stakade mig en aning på Hey Now och Morning Glory, fast utan att tappa tråden. Jag anser att jag gjorde jobbet 100 procentigt.
Har någon nummret till en bra psykolog?

Till en början förstod jag ingenting. Högsta betyg överallt. Omskrivna, omtalade och omgivna av den stora vita hypen.
Det tog två dagar innan poletten trillade ner. Glasvegas är Jesus and mary chain för the youth of today.  Ett långfinger från Glasgow-
Med sina larmande gitarrer på tok för coola och på tok för bra för den kommersiella marknaden. Jag diggar Glasvegas. Nej, förlåt, jag gillar Glasvegas. Eller föresten, Jag älskar Glasvegas.

http://www.youtube.com/watch?v=NgiYT6DgF5o

 

En fantastisk floorfiller. Ett beat, lena zavaroni, mörka syntar, nördrappande, lite gitarrknullande, h.c andersen och (som vanligt när det gäller det här bandet) en hook som är omöjlig att inte digga sönder och samman. 

Imorse hörde jag en ny Franz Ferdinands-låt. Jag stack sedan in i dushen och gjorde vad jag borde gjort för en lång lång tid sen.

Jag stod precis i duschen och tänkte svidande fort, nu får du fan ta och raka kuken, som vi grabbar så fint brukar säga. Sekunden innan hade jag sjungit på låten ragged wood av det uppsnackade seattlebandet Fleet Foxes. Jag såg dem spela live i helgen och tänkte då på deras skägg. Minst 4 av de 6 medlemmarna på scenen hade stora och lurviga skägg.(något jag bara kan drömma om, reds anm). På festivalområdet i gbg var det som vanligt tajta jeans, converse och randigt som gällde. Nytt för i år var att en tredjedel av besökarna som hittat till slottskogen hade skägg. Skägg överallt. I toalettkön, i ölkön, på förfesten, till varmrätten, på efterfesten, ett skägg till fyllekäket etc. Mina vänner Anna och Bella har en klubb som heter Youth. Där spelar dom indiemusik och ser snygga ut. Youth är en sådan klubb som är perfekt som mötesplats för unga människor som försöker vara hippa och inne. På klubben ramlade jag givetvis in i ett flertal skägg. Ett strök mig över axeln i baren till och med. Det är som att skäggen tagit vid där popluggarna började kännas tråkiga och passé. Skäggrocken som jag och många andra valt att kalla den är även det, inte helt konstigt, ett hett samtalsämne just nu. Den seattlescen som blåst sig orkanstark i indievärlden bärs av, just det, män i skägg. Jag började sjunga refrängen på ragged wood och kikade ner på min pläd av pubis och tänkte: Om nu alla indiegrabbar ska ha skägg, ska vi då även skita i att vara metrosexuellt sköna nog att raka pungen? Är skäggtrenden något som nått under det så kallade livet och är jag helt jävla efter om jag börjar rota efter rakhyvel och lödder? Det är inte lätt att vara indiegrabb i dessa tider som ni kanske förstår. Mitt i andra versen bestämde jag mig för att inte göra något åt det som jag bara några minuter tidigare suckade åt att jag inte gjort någonting åt. När jag senare torkade mig med handduken, påpälsad som en rysk vintersoldat, visste jag inte riktigt vad som hänt eller hur jag skulle göra. Jag dressade för kvällen och satte på en låt av seattlebandet Grand Archives för att få klarhet. I slutet av låten kände jag mig stolt över mitt vildvuxna och ville inget göra åt det. Föresten är det här nästan lite patetiskt personligt men inga vettiga människor läser ändå den här bloggen så det gör inte så mycket. Nu, fem timmar och fem stöl senare, är jag inte riktigt lika säker. Är jag en skäggrockare utan skägg som desperat kompenserar det genom ett orakat "lö" eller en franz ferdinand-wannabe som går ner för den fåfänga stigen alla kallar "okej". Just nu vet jag varken ut eller in när jag sitter här i soffan med orakad pung och tjejproblem. Vad ska jag göra, hmm, jag önskar att svt´s ungdomsmagasin Bullen fortfarande fanns. Det här hade kunnat bli en jävel till brevfilm. Igår fyllde min vän Alexander 23 och idag fyller min vän Måns 21. Stort grattis till dem, hoppas de klarat sig från liknande problematik. Det förtjänar dom.

I ett av mina många favoritavsnitt av South Park är en av huvudpersonerna, Kenny, döende. På sjukhuset där Kenny ligger inlagd inser de att hans chanser är små och gör allt för att få honom på andra tankar. I en fantastisk sekvens försöker de muntra upp Kenny genom att skicka in Madonna till rummet där han mer eller mindre ligger för döden.
Kenny hostar fram ett statement när någon av doktorerna frågar vad han tycker om sångerskan.
"I think Madonna is an old, anorexic whore who wore out her welcome years ago and now she suddenly speaks with an Brittish accent and she thinks she can play guitar, she should really go fuck herself"
Idag lyssnade jag på Madonnas nya singel med någorlunda vässade öron och tycker den är riktigt jävla dålig. Jag höll med åttaåriga Kenny rätt mycket under de cirka tre minuter låten höll på.
En hopplöst rotlös r´n´b-bagatell signerad Timbaland med en refräng som åtminstonde skulle få mig att slita av mig lurarna ifall jag av någon mystisk anledning hade varit fast med "4 minutes" i cdspelaren.
Jag kan faktiskt tycka att låtar som Ray of light, power of goodbye och framförallt Beutiful Stranger är riktigt bra kommersiell pop men nu borde Madonna fan lägga skorna på hyllan. Någon måtta får det vara.
Även "monsterproducenten" Timbaland ligger bakom riktigt bra låtar i samma genre. Promiscious Girl med Nelly Furtado och Try again med Aaliyah är kanske det allra bästa exemplen. Nu börjar jag tycka att han framstår mer och mer som ett dåligt skämt. 
"4 Minutes" är skriven helt utan finess och inget är nästan lika dåligt som när Madonna är som sämst.
Jag har hört att allt som Timbaland rör vid blir till guld så många gånger att jag nästan började tro på det själv.
Men hur mycket guld man än målar på en bajskorv så är det, när allt kommer omkring, fortfarande bara en bajskorv.

Det finns nästan inget tillfälle när det är lika passande att sätta på en bra skiva som när sommaren når sitt klimax. Jag tror det är nånting de flesta kan enas om, oavset vilken genre av musik man gillar att lyssna på. När ens favoritlåtar rullar på till ett väder som man tycker om uppstår en slags high on life-känsla som gör vintern värd att kriga sig igenom. Om man sedan vill lyssna på Iron Maiden, Per Gessle, Morrissey eller Nas spelar egentligen ingen roll.
Eftersom det är midsommarsförmidag idag så är jag i full färd med att dricka rosé vin och digga perfekta poplåtar.
Här är två av mina absoluta favoriter.


James - Sometimes


Teenage Fanclub - Sparky´s Dream

Igår var jag ute på krogen med Mikael och Tobias, Eller Klint och Tobbe som det oftast blir.
Vi satt och rökte cigg på Ace´s lilla uteservering. Köpte massor av öl innan de blev dyr.
Stötte som vanligt ihop med bekanta. En av dom hade typ exakt likadana kläder som jag vilket var roligt, förvirrande och såg ganska silly ut.
Sjöng med i hela Not Forever och fick en obehaglig känsla av refrängen säger en hel del om hur jag mår. Tog död på
förvirringen på sedvanlit vis, ännu mer öl.

Det är roligt att höra Divine. Det är roligt att dansa till Divine. Jag älskar Divine.

Stack ut mot hooden igen vid strax efter 02. Messade med en förlorad kärlek. Minns inte riktigt vad ví sa. Ska kolla det i min utkorg snart. Fick springa ifatt bussen och slå mot rutan för att komma med, kännde mig som italiensk gubbe eller nått. Blev åksjuk nästan direkt och försökte tänka på annat. Klev av i Spånga och kaskadspydde bakom en pisoar.
Hoppade in i en taxi. Elektriciteten var helt utslagen när jag kom hem. Kännde mig very amish och somnade med skjortan på.

Jag har hela tiden ställt mig ytterst tveksam till de senaste årens våg av band som slår mynt av sina tillgjorda deppiga poser. De band som utgör kärnan i det som kallas emo-musik. Jag tänker då främst på My Chemical Romance, Fall Out Boy och Panic! at the Disco.
Det sistnämda har i samband med vårens skivsläpp låtit plocka bort det fåniga utropstecknet ur bandnamnet. Något jag tyckte verkade vettigt när jag hörde om det då jag strövade förbi ett par högljudda killar med rosa/svart hår och tajta jeans på "plattan". Det ska komma något gott ur allt som man brukar säga. Att det goda skulle vara en av årets hitils mest oväntade poppärlor visste jag absolut inte. En låt som de flesta säkert har hört men snabbt fnyst typ "pubertalt skräp" efter.
Jag tycker däremot att det är här är riktigt riktigt bra. Helt klart en av mina absoluta favoritlåtar under 2008, redan nu.